ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Varför såg du mig inte?

Varför såg du mig inte?

När hon ringer och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag behövde det. ”Alla såg ju och visste hur du hade det, men vi tänkte att det inte var vår sak”.

För ett tag sen blev jag uppringd av en släkting, hon hade sett att jag arbetade på Maskrosbarn och hörde nu av sig för att fråga hur jag mådde. Jag har firat jul med hennes familj sedan jag var cirka 7 år gammal, en vanlig trygg familj. Hon har sett mig som litet barn sitta tyst och rädd för att synas, rädd för att göra fel. Förskräckt för vad som skulle hända om jag inte gjorde som de vuxna ville. Hon har också sett mig som tonåring fylld av ångest på grund av allt det kaos som rådde hemma. Allt det kaos alla låtsades som att det inte existerade. Julen var den perfekta högtiden för att spela den perfekta familjen. Det var lite så det var för oss, yta var viktigt, ingen skulle få se våldet som ständigt pågick bakom stängda dörrar, utåt sett var vi en perfekt familj. Det var så långt ifrån sanningen.

När hon ringer mig och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag kanske hade behövt det. Jag hinner inte ens fråga henne det för hon säger ”alla såg ju och visste hur du hade det” innan jag hinner säga något säger hon i försvar ”men vi tänkte att det inte var vår sak att säga något, vi vill inte komma och röra upp något”. Jag vill skrika rakt ut när hon säger det. Inget av det som hände var hennes fel MEN hon hade kunnat hjälpa mig. Hon hade kunnat ta det där vuxenansvaret och kanske besparat mig från lidande. Men jag säger inte det för jag hör sorgen och skuldkänslorna i hennes röst och jag vill veta hur hon tänkte, jag vill förstå. Så jag låter henne fortsätta berätta.

”Vi visste redan från början att du inte hade det bra, vi höll aldrig med om hur de behandlade dig och vi gick aldrig på den där fasaden. Idag kan jag tänka att jag borde gjort något men det var som att jag inte ville lägga mig i. Istället försökte vi ge dig en trygg plats, någonstans dit du kunde komma när du ville. Berätta att du alltid var välkommen hit, vi åkte gärna flera mil för att hämta dig. Men för varje jul såg jag ju hur det bara blev värre och värre. Jag trodde att jag gjort rätt som inte la mig i men jag ångrar det nu”.

När hon berättar det vet jag inte vad jag ska säga, det var ju aldrig hennes fel och allt det där andra hon och hennes familj gjorde för mig betydde ju så mycket. Tårarna kommer och allt jag får fram är ”jag önskar att du hade lagt dig i”. Samtalet avslutas och jag kan inte ge henne det hon vill ha, hon vill ju höra att jag förstår att hon inte gjorde något och att jag förlåter henne. Men jag är inte där ännu, jag kan inte göra det, det gör fortfarande för ont att någon som ville mig så väl tillät mig fara så illa.

Hennes ånger är stark och jag vet att hon inte är ensam, snart kommer julen och det är många av oss vuxna som möter barn och ser hur svårt de har det. Vi vuxna kanske tror att vi gör det rätta när vi inte lägger oss i, när vi inte skapar dålig stämning, men så är det inte. Lägg er i, skapa dålig stämning och stå upp för barnen som behöver dig. Om du vet att ett barn inte har det bra erbjud dem mer än en trygg famn, erbjud dem mer hjälp. Jag hade önskat lite mer dålig stämning och fler vuxna som vågade stå upp för mig och som inte var rädda för andra vuxna runtomkring mig. Jag vet att det hade gjort all skillnad.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Med dig i mina händer

Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer, men ändå har du aldrig varit så närvarande. Nu står jag här med dig i en liten urna. Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer men ändå har du aldrig varit så närvarande. Det känns inte som du ligger där i uran och skriker om att få komma ut, det känns som du funnit ro. Jag kan inte hjälpa att känslan av skam kryper sig på och känslan av skuld får blicken att vackla. Jag tänker på alla de gånger jag önskat att du vore död, alla de gånger jag desperat velat ha ett slut. Jag skäms och undrar om du kan höra vad jag tänker nu och om du kan se alla mina önskningar. Jag undrar om du kommer förstå? Förstå att jag plågades av ditt liv. Förstå att jag kände smärta i att se dig sjuk. Förstå att jag alltid skulle välja dig. Förstå att jag behövde ett slut. Jag har vaknat varje morgon i 10 år och undrat om detta är dagen du ska dö. Nu är den dagen här och att vakna imorgon utan att behöva undra ger mig ett lugn även om tomheten du lämnat kvar får mig att vilja skrika inombords. Tanken på att du aldrig kommer svika mig igen är en lättnad samtidigt som vetskapen om att det är på grund av att du inte finns här får mig att gå sönder. Pappa jag hoppas att du kan förstå. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag känner så. Nu står vi här, du i mina händer. Jag med en vacklande blick och tårfyllda ögon och ser ut över vågorna som slår mot klipporna långt bort och du i en liten urna i form av aska redo att få släppas fri. Jag behöver inte längre undra hur ont det kommer göra när du försvinner för nu känner jag smärtan. Jag behöver inte längre oroa mig för hur saknaden kommer att kännas för nu värker hela kroppen. Du lovade mig att den här dagen inte skulle komma på många år men jag visste alltid att du hade fel. Vinden tar tag i dig och jag får se dig en sista gång. När du sedan sjunker genom vattenytan bildar det de små kornen tillsammans med reflektionen från solen ett ljus. Sen försvinner det, du försvinner, jag ser dig inte mer. Det blir tyst och det känns som vindarna och vågorna stannar upp. Pappa du är fri.

Läs mer här
Berättelser
Sindra sitter med en katt i en stor fåtölj
Berättelser Maskrosbarn 15 år

5 frågor till Sindra

I samband med att Maskrosbarn fyller 15 år frågar vi några ungdomar om sin tid här. Sindra var en av de första ungdomarna som gick på Maskrosbarns läger. Vilka minnen har hon från den här tiden? Hur var ditt första möte med Maskrosbarn? Trots att jag hade en kompis med mig var jag fruktansvärt nervös innan. Om jag inte missminner mig (det var ändå 9 år sedan) gick vi på Escape Room. Efter 10 minuter var nervositeten som bortblåst. Alla vuxna var så snälla, fina och lugna. Jag kände mig direkt som en del av sammanhanget. Vilket är ditt bästa minne från din tid med Maskrosbarn? Alla nattstunder på läger, både som ungdom och som ledare. Det är något med att få ge och få trygghet precis innan det är dags att sova. Vad skulle du vilja säga till dig själv som 15-åring? Cheesy men - allt kommer att bli bra. Mycket bättre än vad du någonsin skulle kunna föreställa dig. Ta det bara lugnt. En klassisk Maskrosbarn-fråga, din BTS under den här tiden? Botten: Det finns ingen botten som inte, i retrospektiv, lett till en toppen eller en stolt. Men insikten om att det finns så många barn och unga vars vardag är en kamp är dock en ständig botten. Att det ska behöva vara som det är. Det känns väldigt tungt. Toppen: Att flytta hemifrån, nog den förändring som tydligast fick mig att känna att jag är min egen person. Stolt: Att jag har vågat gå emot rädslor, som delvis varit en konsekvens av uppväxten. Idag känner jag mig fri <3. Vad vill du hälsa till någon som är där du var för tio år sen? Våga vara sårbar och ta emot den hjälp och den kärlek som erbjuds. Lättare sagt än gjort att ta till sig som 13-åring dock.

Läs mer här
Berättelser
Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.
Berättelser Maskrosbarn Missbruk

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag. Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig. Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva. Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem. När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne. Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma. När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det. Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Läs mer här