Min lärare såg mig när jag behövde det som mest

När jag började högstadiet kände jag mig helt ensam, ingen visste vad som pågick hemma. Varje dag när jag gick hem från skolan ville jag bara försvinna. Skulle jag mötas av bråk, våld, alkohol eller skulle jag få höra vilken hemsk dotter jag var? Jag har blivit psykiskt misshandlad av båda mina föräldrar framtills jag var 14. Jag såg mig själv som världens sämsta människa, helt oälskad.

Men en dag i 8:an träffade jag en lärare som såg mig och som varje dag frågade hur jag mådde. Hon blev som en extramamma som berättade vilken fantastisk tjej jag var och som alltid fanns vid min sida. När jag mådde dåligt kramade hon om mig och sjöng lugnande låtar tills jag mådde bättre. Tack vare allt hon gjorde för mig vågade jag tillslut berätta hur det var hemma och från den dagen blev jag fri från en barndom jag aldrig trodde jag skulle bli fri från.

Därför är ni vuxna så jävla viktiga. Ni kan få en ungdom att känna sig trygg och älskad. Ni kan betyda allt för en elev. Jag önskar att nån hade sett mig tidigare och gett mig den kärlek jag behövde. Jag är så tacksam för den läraren som såg mig- än idag är hon en av de viktigaste kvinnorna i mitt liv. Så till er vuxna vill jag säga:  våga agera och se oss barn. Fråga oss ofta hur vi mår. Visa att ni verkligen bryr er.

Tack till dig som såg mig när jag behövde det mest.