ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Min kropp är bara min och ingen annans

Min kropp är bara min och ingen annans

”Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda!”

Alla barn i Sverige har rätt till en trygg miljö utan våld och övergrepp – trots detta utsätts många av de som kommer till oss för psykiskt och fysiskt våld i hemmet, eller för sexuella övergrepp. Vi tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det här! En av våra ledare skriver därför idag i ungdomsbloggen en väldigt fin och ärlig text om sin erfarenhet av ha blivit utsatt för sexuella övergrepp; en text om hens resa, konsekvenser, känslor och att be om hjälp.

”Det här är inte jag, varför gör jag det här?” Mina tankar snurrade och jag ville bara bort samtidigt som jag var totalt paralyserad. Jag kan inte beskriva känslan, känslan av att inte känna. Varför låter jag honom göra såhär, varför låter jag mig själv göra det här? Jag vet ju att så fort det är över, ja alltså så fort vi har haft sex så kommer den där jävla ångesten. Ångesten som äter upp mig inifrån, på noll och inga sekunder går jag ifrån att vara totalt paralyserad och känslomässigt bortkopplad till att helt och totalt drunkna i min egen ångest. En kan tycka att eftersom det alltid blir såhär så borde jag låta bli att försätta mig i de här situationerna. Det handlar ju inte om att någon tvingar sig på mig för jag inser att jag beter mig som att detta är vad jag vill fast allt inom mig skriker nej. Men sen så händer det, jag försvinner, jag kopplas bort.

Jag förstod inte vad det var för fel på mig, varför kunde inte jag ha sex som alla andra? Men nu vet jag att det var på grund av dig, på grund av vad du gjorde mot mig. Så fort någon kom sådär nära som bara du gjort så var det som att du var där igen. Du var där och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa dig. Jag hade förträngt det du gjort mot mig men för varje gång jag hamnade i denna situation blev minnet starkare och starkare.

Bilden av dig ovanpå mig, hur jag visste att du skulle komma till mig, ångesten efteråt men allra mest hur jag bara låg där totalt paralyserad och utan att känna något alls. Den känslan gjorde att jag kunde tillåta den jag hade sex med att göra precis vad den ville med mig, för jag kände absolut ingenting.

När jag var liten blev jag utsatt för vad jag idag vet kallas för sexuella övergrepp men det visste jag inte då. Jag visste det inte heller när jag vid 17 års ålder skulle ha sex för vad jag trodde var första gången. Det tog många år innan jag på riktigt kunde förstå och minnas vad som hade hänt. Det var först då jag kunde se att jag använt sex för att skada mig själv.

Jag har på så många olika sätt skadat mig själv genom åren men det här var annorlunda. När jag skar mig själv, stoppade fingrarna i halsen eller svälte mig själv så visste jag trots allt att det var fel och att vad jag gjorde skadade mig själv och min självkänsla. Men när jag hade sex trots att jag inte ville det så tänkte jag inte att det skadade mig. Idag vet jag att det skadade mig, min självkänsla och hur jag upplevde mitt eget värde på precis samma sätt som det andra jag gjorde.

Det var så svårt att be om hjälp för jag skämdes och jag var övertygad om att ingen skulle tro på mig. Jag trodde inte ens att jag kunde påstå att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp eftersom jag hade en bild av att man som utsatt sparkar, skriker och slåss för att göra motstånd och jag hade ju bara legat där.

Idag vet jag att det inte måste se ut så, man kan reagera på alla möjliga sätt och att jag reagerade som jag gjorde var mitt sätt att överleva det som hände. Det går liksom inte att säga hur man ska reagera när man är med om ett övergrepp. Jag har känt mig både äcklig, förbannad, förtvivlad, arg och uppgiven. Jag har också tusen gånger om i mitt huvud tänkt ”Hade jag kunnat stoppa det? Gjorde jag tillräckligt? Tänk om jag sagt nej eller försökt fly lite mer?”. Sanningen är att jag inte hade kunnat göra något alls, jag hade inte kunnat stoppa detta. Men det var dessa tankar som i många år stoppade mig från att be om hjälp för att jag trodde att den jag berättade för skulle säga att detta var mitt fel, att jag inte gjort tillräckligt för att stoppa det.

Till slut så bestämde jag mig för att be om hjälp och första gången vart det så fel. Jag hade bestämt mig för att prata med en lärare och när jag berättade för henne så förminskade hon det jag varit med om och behandlade mig som att jag hittade på detta för att få uppmärksamhet. Jag vart så ledsen och försökte förgäves att begrava alla de känslor och minnen som väckts till liv men det gick inte att stänga den dörr som nu hade öppnats.

Det tog lång tid innan jag lyckades samla mod till mig men när jag berättade denna andra gång så vart det rätt och jag blev bemött precis så som jag önskar att jag hade blivit bemött första gången jag berättade. Att berätta för andra gången var steget till att få hjälp, hjälp att hantera och bearbeta det som hänt. Jag säger inte att det var lätt, långt ifrån, det var helt sjukt jobbigt att prata om det som hänt och bli medveten om hur det har påverkat mig men hur jobbigt det än var så var det helt livsnödvändigt för mig.

Om du läser det här och känner igen dig i den känsla jag haft, eller kanske inte alls känner igen dig i känslan men ändå kan relatera, så vill jag säga det jag önskar att någon sagt till mig första gången jag berättade om detta. Det var inte ditt fel, jag vet att tankarna kan rusa iväg och att du börjar tänka tillbaka för att se om det fanns något du kunde ha gjort eller något du kunde ha sagt för att stoppa det. Så tänkte jag också och som svar på det vill jag säga nej du hade inte kunnat stoppa det, det här hände inte på grund av dig.

Man kan känna en enorm skam över vad som hänt men oavsett hur det känns så har du inte gjort något fel. Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda! Du är på alla sätt fantastisk och din kropp är bara din. Sist vill jag säga att det jag nu berättat om är min resa och det finns inget som säger att din resa måste se ut som min. Vad jag vill förmedla är att det absolut inte finns några rätt eller fel sätt att tänka eller känna. Du har all rätt i världen att tänka och känna, precis så som du tänker och känner.

Jag har så många gånger formulerat vad jag skulle säga till dig om jag fick möjlighet och orden har förändrats genom åren. Men jag återkommer alltid till detta:

Du tog något från mig som inte var ditt att ta, något som jag fick kämpa i så många år för att ta tillbaka. Jag var länge övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna ta tillbaka det du tog från mig men jag hade fel. Under en stor del av mitt liv hade du makt över mig, du kontrollerade mig på sätt som du inte ens vet. Varje gång som jag försökte ha sex kastades jag tillbaka till de gånger du förgripit dig på mig och jag bara legat där helt och hållet paralyserad. Du fanns alltid där vare sig jag ville eller inte. Men idag har du ingen makt över mig, jag gjorde en sista kraftansträngning och bad om hjälp. Jag tog tillbaka min kropp och idag så finns du inte hos mig och det är på grund av det jobb jag gjort.

Det du gjorde mot mig kommer alltid finnas som ett ärr i mig och det finns dagar då det gör lite extra ont men det är okej, för trots det så både vet och känner jag att min kropp är bara min och ingen annans.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa dig!

hitta hjälp här
Berättelser
Två personer promenerar
Berättelser Familj Föräldrar

Att vara placerad

Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.

Läs mer här
Berättelser
Tjej sitter på marken vid en trappa
Berättelser Psykisk ohälsa Våld

Att utsättas för våld

Mamma har alltid varit våldsam mot mig så länge jag kan minnas. Hon har så svårt att kontrollera sin ilska och tar ut det på mig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Att fira studenten som maskrosbarn

Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd.

Läs mer här