ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Min kropp är bara min och ingen annans

Min kropp är bara min och ingen annans

”Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda!”

Alla barn i Sverige har rätt till en trygg miljö utan våld och övergrepp – trots detta utsätts många av de som kommer till oss för psykiskt och fysiskt våld i hemmet, eller för sexuella övergrepp. Vi tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det här! En av våra ledare skriver därför idag i ungdomsbloggen en väldigt fin och ärlig text om sin erfarenhet av ha blivit utsatt för sexuella övergrepp; en text om hens resa, konsekvenser, känslor och att be om hjälp.

”Det här är inte jag, varför gör jag det här?” Mina tankar snurrade och jag ville bara bort samtidigt som jag var totalt paralyserad. Jag kan inte beskriva känslan, känslan av att inte känna. Varför låter jag honom göra såhär, varför låter jag mig själv göra det här? Jag vet ju att så fort det är över, ja alltså så fort vi har haft sex så kommer den där jävla ångesten. Ångesten som äter upp mig inifrån, på noll och inga sekunder går jag ifrån att vara totalt paralyserad och känslomässigt bortkopplad till att helt och totalt drunkna i min egen ångest. En kan tycka att eftersom det alltid blir såhär så borde jag låta bli att försätta mig i de här situationerna. Det handlar ju inte om att någon tvingar sig på mig för jag inser att jag beter mig som att detta är vad jag vill fast allt inom mig skriker nej. Men sen så händer det, jag försvinner, jag kopplas bort.

Jag förstod inte vad det var för fel på mig, varför kunde inte jag ha sex som alla andra? Men nu vet jag att det var på grund av dig, på grund av vad du gjorde mot mig. Så fort någon kom sådär nära som bara du gjort så var det som att du var där igen. Du var där och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa dig. Jag hade förträngt det du gjort mot mig men för varje gång jag hamnade i denna situation blev minnet starkare och starkare.

Bilden av dig ovanpå mig, hur jag visste att du skulle komma till mig, ångesten efteråt men allra mest hur jag bara låg där totalt paralyserad och utan att känna något alls. Den känslan gjorde att jag kunde tillåta den jag hade sex med att göra precis vad den ville med mig, för jag kände absolut ingenting.

När jag var liten blev jag utsatt för vad jag idag vet kallas för sexuella övergrepp men det visste jag inte då. Jag visste det inte heller när jag vid 17 års ålder skulle ha sex för vad jag trodde var första gången. Det tog många år innan jag på riktigt kunde förstå och minnas vad som hade hänt. Det var först då jag kunde se att jag använt sex för att skada mig själv.

Jag har på så många olika sätt skadat mig själv genom åren men det här var annorlunda. När jag skar mig själv, stoppade fingrarna i halsen eller svälte mig själv så visste jag trots allt att det var fel och att vad jag gjorde skadade mig själv och min självkänsla. Men när jag hade sex trots att jag inte ville det så tänkte jag inte att det skadade mig. Idag vet jag att det skadade mig, min självkänsla och hur jag upplevde mitt eget värde på precis samma sätt som det andra jag gjorde.

Det var så svårt att be om hjälp för jag skämdes och jag var övertygad om att ingen skulle tro på mig. Jag trodde inte ens att jag kunde påstå att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp eftersom jag hade en bild av att man som utsatt sparkar, skriker och slåss för att göra motstånd och jag hade ju bara legat där.

Idag vet jag att det inte måste se ut så, man kan reagera på alla möjliga sätt och att jag reagerade som jag gjorde var mitt sätt att överleva det som hände. Det går liksom inte att säga hur man ska reagera när man är med om ett övergrepp. Jag har känt mig både äcklig, förbannad, förtvivlad, arg och uppgiven. Jag har också tusen gånger om i mitt huvud tänkt ”Hade jag kunnat stoppa det? Gjorde jag tillräckligt? Tänk om jag sagt nej eller försökt fly lite mer?”. Sanningen är att jag inte hade kunnat göra något alls, jag hade inte kunnat stoppa detta. Men det var dessa tankar som i många år stoppade mig från att be om hjälp för att jag trodde att den jag berättade för skulle säga att detta var mitt fel, att jag inte gjort tillräckligt för att stoppa det.

Till slut så bestämde jag mig för att be om hjälp och första gången vart det så fel. Jag hade bestämt mig för att prata med en lärare och när jag berättade för henne så förminskade hon det jag varit med om och behandlade mig som att jag hittade på detta för att få uppmärksamhet. Jag vart så ledsen och försökte förgäves att begrava alla de känslor och minnen som väckts till liv men det gick inte att stänga den dörr som nu hade öppnats.

Det tog lång tid innan jag lyckades samla mod till mig men när jag berättade denna andra gång så vart det rätt och jag blev bemött precis så som jag önskar att jag hade blivit bemött första gången jag berättade. Att berätta för andra gången var steget till att få hjälp, hjälp att hantera och bearbeta det som hänt. Jag säger inte att det var lätt, långt ifrån, det var helt sjukt jobbigt att prata om det som hänt och bli medveten om hur det har påverkat mig men hur jobbigt det än var så var det helt livsnödvändigt för mig.

Om du läser det här och känner igen dig i den känsla jag haft, eller kanske inte alls känner igen dig i känslan men ändå kan relatera, så vill jag säga det jag önskar att någon sagt till mig första gången jag berättade om detta. Det var inte ditt fel, jag vet att tankarna kan rusa iväg och att du börjar tänka tillbaka för att se om det fanns något du kunde ha gjort eller något du kunde ha sagt för att stoppa det. Så tänkte jag också och som svar på det vill jag säga nej du hade inte kunnat stoppa det, det här hände inte på grund av dig.

Man kan känna en enorm skam över vad som hänt men oavsett hur det känns så har du inte gjort något fel. Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda! Du är på alla sätt fantastisk och din kropp är bara din. Sist vill jag säga att det jag nu berättat om är min resa och det finns inget som säger att din resa måste se ut som min. Vad jag vill förmedla är att det absolut inte finns några rätt eller fel sätt att tänka eller känna. Du har all rätt i världen att tänka och känna, precis så som du tänker och känner.

Jag har så många gånger formulerat vad jag skulle säga till dig om jag fick möjlighet och orden har förändrats genom åren. Men jag återkommer alltid till detta:

Du tog något från mig som inte var ditt att ta, något som jag fick kämpa i så många år för att ta tillbaka. Jag var länge övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna ta tillbaka det du tog från mig men jag hade fel. Under en stor del av mitt liv hade du makt över mig, du kontrollerade mig på sätt som du inte ens vet. Varje gång som jag försökte ha sex kastades jag tillbaka till de gånger du förgripit dig på mig och jag bara legat där helt och hållet paralyserad. Du fanns alltid där vare sig jag ville eller inte. Men idag har du ingen makt över mig, jag gjorde en sista kraftansträngning och bad om hjälp. Jag tog tillbaka min kropp och idag så finns du inte hos mig och det är på grund av det jobb jag gjort.

Det du gjorde mot mig kommer alltid finnas som ett ärr i mig och det finns dagar då det gör lite extra ont men det är okej, för trots det så både vet och känner jag att min kropp är bara min och ingen annans.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här