ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Min kropp är bara min och ingen annans

Min kropp är bara min och ingen annans

”Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda!”

Alla barn i Sverige har rätt till en trygg miljö utan våld och övergrepp – trots detta utsätts många av de som kommer till oss för psykiskt och fysiskt våld i hemmet, eller för sexuella övergrepp. Vi tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det här! En av våra ledare skriver därför idag i ungdomsbloggen en väldigt fin och ärlig text om sin erfarenhet av ha blivit utsatt för sexuella övergrepp; en text om hens resa, konsekvenser, känslor och att be om hjälp.

”Det här är inte jag, varför gör jag det här?” Mina tankar snurrade och jag ville bara bort samtidigt som jag var totalt paralyserad. Jag kan inte beskriva känslan, känslan av att inte känna. Varför låter jag honom göra såhär, varför låter jag mig själv göra det här? Jag vet ju att så fort det är över, ja alltså så fort vi har haft sex så kommer den där jävla ångesten. Ångesten som äter upp mig inifrån, på noll och inga sekunder går jag ifrån att vara totalt paralyserad och känslomässigt bortkopplad till att helt och totalt drunkna i min egen ångest. En kan tycka att eftersom det alltid blir såhär så borde jag låta bli att försätta mig i de här situationerna. Det handlar ju inte om att någon tvingar sig på mig för jag inser att jag beter mig som att detta är vad jag vill fast allt inom mig skriker nej. Men sen så händer det, jag försvinner, jag kopplas bort.

Jag förstod inte vad det var för fel på mig, varför kunde inte jag ha sex som alla andra? Men nu vet jag att det var på grund av dig, på grund av vad du gjorde mot mig. Så fort någon kom sådär nära som bara du gjort så var det som att du var där igen. Du var där och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa dig. Jag hade förträngt det du gjort mot mig men för varje gång jag hamnade i denna situation blev minnet starkare och starkare.

Bilden av dig ovanpå mig, hur jag visste att du skulle komma till mig, ångesten efteråt men allra mest hur jag bara låg där totalt paralyserad och utan att känna något alls. Den känslan gjorde att jag kunde tillåta den jag hade sex med att göra precis vad den ville med mig, för jag kände absolut ingenting.

När jag var liten blev jag utsatt för vad jag idag vet kallas för sexuella övergrepp men det visste jag inte då. Jag visste det inte heller när jag vid 17 års ålder skulle ha sex för vad jag trodde var första gången. Det tog många år innan jag på riktigt kunde förstå och minnas vad som hade hänt. Det var först då jag kunde se att jag använt sex för att skada mig själv.

Jag har på så många olika sätt skadat mig själv genom åren men det här var annorlunda. När jag skar mig själv, stoppade fingrarna i halsen eller svälte mig själv så visste jag trots allt att det var fel och att vad jag gjorde skadade mig själv och min självkänsla. Men när jag hade sex trots att jag inte ville det så tänkte jag inte att det skadade mig. Idag vet jag att det skadade mig, min självkänsla och hur jag upplevde mitt eget värde på precis samma sätt som det andra jag gjorde.

Det var så svårt att be om hjälp för jag skämdes och jag var övertygad om att ingen skulle tro på mig. Jag trodde inte ens att jag kunde påstå att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp eftersom jag hade en bild av att man som utsatt sparkar, skriker och slåss för att göra motstånd och jag hade ju bara legat där.

Idag vet jag att det inte måste se ut så, man kan reagera på alla möjliga sätt och att jag reagerade som jag gjorde var mitt sätt att överleva det som hände. Det går liksom inte att säga hur man ska reagera när man är med om ett övergrepp. Jag har känt mig både äcklig, förbannad, förtvivlad, arg och uppgiven. Jag har också tusen gånger om i mitt huvud tänkt ”Hade jag kunnat stoppa det? Gjorde jag tillräckligt? Tänk om jag sagt nej eller försökt fly lite mer?”. Sanningen är att jag inte hade kunnat göra något alls, jag hade inte kunnat stoppa detta. Men det var dessa tankar som i många år stoppade mig från att be om hjälp för att jag trodde att den jag berättade för skulle säga att detta var mitt fel, att jag inte gjort tillräckligt för att stoppa det.

Till slut så bestämde jag mig för att be om hjälp och första gången vart det så fel. Jag hade bestämt mig för att prata med en lärare och när jag berättade för henne så förminskade hon det jag varit med om och behandlade mig som att jag hittade på detta för att få uppmärksamhet. Jag vart så ledsen och försökte förgäves att begrava alla de känslor och minnen som väckts till liv men det gick inte att stänga den dörr som nu hade öppnats.

Det tog lång tid innan jag lyckades samla mod till mig men när jag berättade denna andra gång så vart det rätt och jag blev bemött precis så som jag önskar att jag hade blivit bemött första gången jag berättade. Att berätta för andra gången var steget till att få hjälp, hjälp att hantera och bearbeta det som hänt. Jag säger inte att det var lätt, långt ifrån, det var helt sjukt jobbigt att prata om det som hänt och bli medveten om hur det har påverkat mig men hur jobbigt det än var så var det helt livsnödvändigt för mig.

Om du läser det här och känner igen dig i den känsla jag haft, eller kanske inte alls känner igen dig i känslan men ändå kan relatera, så vill jag säga det jag önskar att någon sagt till mig första gången jag berättade om detta. Det var inte ditt fel, jag vet att tankarna kan rusa iväg och att du börjar tänka tillbaka för att se om det fanns något du kunde ha gjort eller något du kunde ha sagt för att stoppa det. Så tänkte jag också och som svar på det vill jag säga nej du hade inte kunnat stoppa det, det här hände inte på grund av dig.

Man kan känna en enorm skam över vad som hänt men oavsett hur det känns så har du inte gjort något fel. Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda! Du är på alla sätt fantastisk och din kropp är bara din. Sist vill jag säga att det jag nu berättat om är min resa och det finns inget som säger att din resa måste se ut som min. Vad jag vill förmedla är att det absolut inte finns några rätt eller fel sätt att tänka eller känna. Du har all rätt i världen att tänka och känna, precis så som du tänker och känner.

Jag har så många gånger formulerat vad jag skulle säga till dig om jag fick möjlighet och orden har förändrats genom åren. Men jag återkommer alltid till detta:

Du tog något från mig som inte var ditt att ta, något som jag fick kämpa i så många år för att ta tillbaka. Jag var länge övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna ta tillbaka det du tog från mig men jag hade fel. Under en stor del av mitt liv hade du makt över mig, du kontrollerade mig på sätt som du inte ens vet. Varje gång som jag försökte ha sex kastades jag tillbaka till de gånger du förgripit dig på mig och jag bara legat där helt och hållet paralyserad. Du fanns alltid där vare sig jag ville eller inte. Men idag har du ingen makt över mig, jag gjorde en sista kraftansträngning och bad om hjälp. Jag tog tillbaka min kropp och idag så finns du inte hos mig och det är på grund av det jobb jag gjort.

Det du gjorde mot mig kommer alltid finnas som ett ärr i mig och det finns dagar då det gör lite extra ont men det är okej, för trots det så både vet och känner jag att min kropp är bara min och ingen annans.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här