ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Med dig i mina händer

Med dig i mina händer

Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer, men ändå har du aldrig varit så närvarande.

Nu står jag här med dig i en liten urna. Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer men ändå har du aldrig varit så närvarande. Det känns inte som du ligger där i uran och skriker om att få komma ut, det känns som du funnit ro.

Jag kan inte hjälpa att känslan av skam kryper sig på och känslan av skuld får blicken att vackla. Jag tänker på alla de gånger jag önskat att du vore död, alla de gånger jag desperat velat ha ett slut. Jag skäms och undrar om du kan höra vad jag tänker nu och om du kan se alla mina önskningar. Jag undrar om du kommer förstå? Förstå att jag plågades av ditt liv. Förstå att jag kände smärta i att se dig sjuk. Förstå att jag alltid skulle välja dig. Förstå att jag behövde ett slut.

Jag har vaknat varje morgon i 10 år och undrat om detta är dagen du ska dö. Nu är den dagen här och att vakna imorgon utan att behöva undra ger mig ett lugn även om tomheten du lämnat kvar får mig att vilja skrika inombords. Tanken på att du aldrig kommer svika mig igen är en lättnad samtidigt som vetskapen om att det är på grund av att du inte finns här får mig att gå sönder. Pappa jag hoppas att du kan förstå. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag känner så.

Nu står vi här, du i mina händer. Jag med en vacklande blick och tårfyllda ögon och ser ut över vågorna som slår mot klipporna långt bort och du i en liten urna i form av aska redo att få släppas fri. Jag behöver inte längre undra hur ont det kommer göra när du försvinner för nu känner jag smärtan. Jag behöver inte längre oroa mig för hur saknaden kommer att kännas för nu värker hela kroppen.

Du lovade mig att den här dagen inte skulle komma på många år men jag visste alltid att du hade fel. Vinden tar tag i dig och jag får se dig en sista gång. När du sedan sjunker genom vattenytan bildar det de små kornen tillsammans med reflektionen från solen ett ljus. Sen försvinner det, du försvinner, jag ser dig inte mer. Det blir tyst och det känns som vindarna och vågorna stannar upp.

Pappa du är fri.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Sindra sitter med en katt i en stor fåtölj
Berättelser Maskrosbarn 15 år

5 frågor till Sindra

I samband med att Maskrosbarn fyller 15 år frågar vi några ungdomar om sin tid här. Sindra var en av de första ungdomarna som gick på Maskrosbarns läger. Vilka minnen har hon från den här tiden? Hur var ditt första möte med Maskrosbarn? Trots att jag hade en kompis med mig var jag fruktansvärt nervös innan. Om jag inte missminner mig (det var ändå 9 år sedan) gick vi på Escape Room. Efter 10 minuter var nervositeten som bortblåst. Alla vuxna var så snälla, fina och lugna. Jag kände mig direkt som en del av sammanhanget. Vilket är ditt bästa minne från din tid med Maskrosbarn? Alla nattstunder på läger, både som ungdom och som ledare. Det är något med att få ge och få trygghet precis innan det är dags att sova. Vad skulle du vilja säga till dig själv som 15-åring? Cheesy men - allt kommer att bli bra. Mycket bättre än vad du någonsin skulle kunna föreställa dig. Ta det bara lugnt. En klassisk Maskrosbarn-fråga, din BTS under den här tiden? Botten: Det finns ingen botten som inte, i retrospektiv, lett till en toppen eller en stolt. Men insikten om att det finns så många barn och unga vars vardag är en kamp är dock en ständig botten. Att det ska behöva vara som det är. Det känns väldigt tungt. Toppen: Att flytta hemifrån, nog den förändring som tydligast fick mig att känna att jag är min egen person. Stolt: Att jag har vågat gå emot rädslor, som delvis varit en konsekvens av uppväxten. Idag känner jag mig fri <3. Vad vill du hälsa till någon som är där du var för tio år sen? Våga vara sårbar och ta emot den hjälp och den kärlek som erbjuds. Lättare sagt än gjort att ta till sig som 13-åring dock.

Läs mer här
Berättelser
Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.
Berättelser Maskrosbarn Missbruk

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag. Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig. Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva. Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem. När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne. Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma. När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det. Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Läs mer här
Berättelser
självskadebeteende
Berättelser Psykisk ohälsa

Till dig som skadar dig själv

Till dig som skadar dig själv; du är inte ensam. Jag vet hur du känner. Det kommer inte alltid vara såhär. Och du... Och du kommer inte alltid känna att skada dig själv är den enda utvägen för att få tyst på det som spökar inuti dig. Det finns alltid många olika faktorer till varför vi reagerar och hanterar saker som vi gör. Och alla har olika sätt att hantera sina känslor på. När jag var fjorton så hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera den känslostorm jag upplevde varje dag. Jag kunde inte sätta ord på det jag kände, och ännu mindre hantera alla mina känslor. Utan att jag visste hur, eller varför så började jag skada mig själv. I början var det inte särskilt ofta, jag upplevde att det fick mig att släppa allting för stunden. Under de få sekunderna jag självskadade blev allting lättare, äntligen hade jag hittat ett sätt att hantera allting som hände runt omkring mig. Men herregud, vad fel jag hade. I två års tid, när det var som värst hemma med en pappa som var deprimerad och en mamma som var frånvarande och drack, skadade jag mig själv utan att någon runt omkring mig visste om det. Det blev bara värre och värre. Min ångest fördubblades och jag kände mig så ensam. Jag ville inte berätta för någon vuxen vad jag höll på med, delvis för att det var fel och delvis för att jag var rädd att få hjälp att sluta. Jag hade ju äntligen hittat någonting som gjorde mig lugn, och jag ville verkligen inte att någon skulle ta det ifrån mig. Det enda jag kunde kontrollera i min vardag som var fylld av oro, stress och panik var mig själv och mina självskador. Trodde jag i alla fall då. Det dröjde inte länge innan jag fastnade i det, det som inte var särskilt ofta ändrades på kort tid till varje dag. Kontrollen jag trodde att jag hade över mig själv gled ur mina händer, helt plötsligt blev självskadorna en del av mig. Någonting i min vardag som jag var tvungen att göra, kanske för att överleva. Eller kanske för straffa mig själv. Jag identifierade mig själv med mina självskador, en röst i mitt huvud malde på med att jag inte dög, att jag förtjänade det som hände mig. Jag var en vilsen fjortonåring, som gick i åttan i högstadiet och inte orkade någonting. Samtidigt så fanns det en liten liten del av mig som bara ville bli sedd. Som bara ville få hjälp och bekräftelse. Jag visste ju någonstans innerst inne om att det inte hjälpte, men jag satt fast i det och kunde inte ta mig ur det själv. Att sluta självskada var för stort för mig att klara på egen hand, det visste jag om. Jag hamnade så småningom hos barn och ungdomspsykiatrin hos en kurator som hette Jeanette. Jag grät på vårt första möte när mina föräldrar var med för jag orkade ju inte, jag orkade inte bära allting längre. Min mamma satt och strök mig över ryggen och pappa tittade bort. Efter några samtal hos Jeanette hamnade jag på en annan mottagning, där jag fick en ny behandlare. Allting klickade direkt. Ett hopp började gro inuti mig. Nu kanske allting äntligen blir bra igen, tänkte jag. Men det tog lite mer än ett år innan allting började vända så smått. Jag satt i hennes bil med en chai-latte när jag till slut sa orden högt för första gången inför mig själv och inför en annan vuxen människa. “Jag skadar mig själv. Och jag vet inte hur jag ska sluta.” Och där någonstans i samtalet fick jag en blick som bekräftade mig, och orden: jag förstår dig och tillsammans kommer du klara det här. Jag tvekade inte en sekund på henne, samtidigt som jag tvekade väldigt mycket på mig själv. Jag trodde att hela mitt liv skulle se ut som det gjorde då. Att jag aldrig skulle lyckas sluta skada mig själv. Jag minns att jag tyckte det var skönt, det var skönt att släppa det ansvaret och lägga det på någon annan. Alla mina tankar och känslor runt mitt självskadande hade jag hållit för mig själv, och nu fanns det äntligen någon annan som visste, som förstod och som dessutom hade kompetensen att hjälpa mig att ta mig ur det. Jag ska inte ljuga och säga att det var enkelt. För helt ärligt så är det något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Men jag kan också säga att jag aldrig någonsin ångrat att jag bestämde mig för att bryta mig fri från det. Vissa dagar ville jag bara ge upp, det kändes inte värt det och hjärtat slog i hundraåttio. Men på något sätt lyckades jag ändå, jag hittade andra strategier att använda mig av när livet kändes för överväldigande. Så som att måla, skriva, lyssna på glad musik, ringa en kompis eller gå ut och gå. Strategier som inte skadade mig eller någon annan, som varken fick mig att må bättre eller sämre, utan som hjälpte mig att komma fram till vad det var som gjorde att det blev lite jobbigt just då. Och hur jag skulle förhindra att det blev lika jobbigt nästa gång. Ju mer tid som gick, ju fler dagar jag klarade mig utan det, ju stoltare blev jag. Och ju enklare blev det att avstå från det. Med en del hjälp av min behandlare och en stark viljestyrka från mig själv så gick det. Så jag vill bara säga till dig som sitter där ute, som kämpar med dig själv och kanske använder dig av något sorts självskadebeteende och inte vet vart du ska ta vägen för allting gör så himla ont; du är inte ensam. Det kommer inte alltid vara så här. Du är värd så mycket bättre, och jag tror på dig. Och glöm aldrig att just du är värdefull och bra, precis som du är. Det är inte omöjligt att kämpa sig ur dåliga vanor, och du är stark nog att göra det. Det vet jag.

Läs mer här