ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
I will learn to let go what I can not change

I will learn to let go what I can not change

Poängen är att vi kan FÖRÄNDRA oss själva. Vi kan ALDRIG förändra någon annan, inte våra föräldrar, inte våra vänner, inte dem som inte förstår oss. Men oss själva.

Hej alla fina!

Förlåt att jag inte skriver så mycket, men jag ska erkänna en sak.
Jag får faktiskt prestationsångest, och jag blir nervös. För jag vet att ni är så många, så fina, som läser det här och ska jag då skriva något vill jag att det ska bli så bra, så fint och så peppande som möjligt och jag vill INTE skriva något fel – för ni förtjänar så mycket bättre än så.

Men nu tänkte jag skriva lite, jag fungerar väldigt bra på natten, jag brukar sitta ensam framför min dator och lyssna på vacker musik, i ett mörkt rum och reflektera över dagen som gått och över livet.

Många många nätter när jag var yngre spenderade jag såhär, jag satt i min lilla lägenhet, där jag bodde för tillfället, (jag har flyttat 17 gånger de senaste 7 åren), men jag satt alltid där, framför min dator, med musik som väckte känslor, med min cola och mina cigaretter och bara grät ut i natten. Och jag skrev alltid, oj vad jag skrev, jag tänkte och skrev. Nätterna var min tid, min oändliga tid, morgondagen spelade ingen roll, jag kunde sitta uppe till 7 på morgonen dagen efter ibland, tills jag var klar och tillräckligt trött för att slockna direkt då jag la huvudet på kudden.

Jag älskar mina kvällar så mycket, det är enda tiden på dygnet då jag inte känner mig stressad och känner att jag har egen tid. Kontroll och avkoppling.

Det är egentligen inte alls därför jag skriver, för att berätta om mina kvällar, haha jag har en viss tendens att ordbajsa iväg och skriva om totalt orelevanta saker.

Det jag ville skriva var att man kan förändra så mycket i sitt liv om man bara får verktygen. Ett av grundverktygen jag vill ge till er är att visa er att ni har ett val.

Ni kan göra precis vad ni vill i livet, vilka omständigheter ni än kommer ifrån, hur dåligt ni än mår, hur pissigt folk än har behandlat er så är det fortfarande ni och bara ni som har kontroll över ert eget liv och med den kontrollen kan ni ta er hur långt som helst. Jag lovar ni kan!

Jag har ofta varit orolig över alla mina små ”konstigheter” som jag har i min personlighet, konstigheter som jag fått efter att ha levt i en sån familj som jag levt i. Att jag har blivit en tidsfaschist och tar det så otroligt personligt och blir så jävla ledsen när folk inte kommer i tid för det handlar om respekt för mig. Att jag ställer alldeles för höga krav på människor och på mig själv. Att jag inte litar på någon endaste människa i hela världen. Att jag är ett kontrollfreak utan dess like. Att jag har en massa regler för mig själv för att känna att jag behåller min kontroll och min trygghet.

Jag tror vi alla kan skriva långa listor med ”konstiga” lite hysteriska besatta personlighetsdrag som vi har fått av våra diverse störda hemförhållanden.

Men poängen är inte att vi har dem.

Poängen är att vi kan FÖRÄNDRA oss själva. Vi kan ALDRIG förändra någon annan, inte våra föräldrar, inte våra vänner, inte dem som inte förstår oss. Men oss själva.

Och vem bättre att förändra, än sig själv? Fatta vad fantastiskt att vi kan göra det! Vilken jävla gåva!!

Jag tycker det är fantastiskt att vi har den makten över vårt psyke och över våra liv, att vi kan förbättras och utvecklas, tänk vilket jävla helvete att veta att man har en hel drös osköna sidor (som faktiskt alla människor har), som gör att mitt liv blir mycket svårare att leva, och att jag inte kan förändra det. Hur party vore det? Det vore rätt jävla deppigt skulle jag säga.

Men vilken tur att vi KAN förändra oss.

Du kan bara ta ansvar för dig själv och ditt eget liv, gör det fullt ut! Så mycket som du orkar! Och inte för alla andras skull, inte för att du ska bli ”en bättre, perfekt människa”

utan FÖR ATT DU FÖRTJÄNAR DET!

du förtjänar så jävla mycket att stråla, utvecklas och bli ännu grymmare än vad du redan är! Att känna den feta segern när du jobbat på något som du vet kommer göra så att ditt liv blir mycket skönare och lättare. När du ser tillbaka och häpnar över hur långt du kommit i din utveckling och hur mycket bättre du nu mår! Det är en sån frihetskänsla! Frihet är verkligen det rätta ordet, för du har makt över ditt eget liv, vilket innebär att du har frihet! Och du förtjänar det så mycket.

Jag tycker det är så himla spännande att man kan forma leran, som är ens personlighet, och välja åt vilket håll i livet man vill gå och vem man vill vara. Det är så jävla coolt och jag tycker att vi alla ska ta tillvara på den förmågan, den tar oss dit vi förtjänar att vara.

Vi måste välja vad vi ska lägga ner energi på i livet. Tyvärr, hur mycket vi än önskar det, kan vi inte förändra miljön vi kom ifrån, vi valde inte vart vi föddes, vi valde inte våra föräldrar och dom kommer aldrig bli exakt så som vi vill ha dom. Vad vi än gör. Så låt oss inte slösa någon mer energi på att försöka förändra det – utan låt oss istället fokusera på att förändra det vi faktiskt kan. Våra liv och våran framtid.

Tillsammans är vi så starka, och vi alla är så sjukt starka var för sig, tänk vad mycket ni gått igenom i era liv, ni alla är såna jävla överlevare och ni ska vara så stolta över er själva! Och klarade ni det här, då klarar ni fan allt!

I will learn to let go what I can not change, But I will change whatever I can.

/Kärlek från Denise

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här