ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS

Lex Lilla hjärtat

Den 10 mars presenterade regeringen förslag till lagändringar för att stärka barnets bästa när tvångsvård enligt LVU ska upphöra.

Maskrosbarn välkomnar flera av förslagen men konstaterar samtidigt att detta är långt ifrån tillräckligt.

Maskrosbarns kommentar

Regeringen har lagt fram fem lagförslag för att stärka principen om barnets bästa i samband med att tvångsvården ska upphöra. Det handlar bland annat om vad som ska krävas för att en pågående LVU-vård ska kunna upphöra och hur uppföljningen av barnet ska gå till efter avslut.

Föräldrars rätt väger fortfarande tyngre än barns bästa

Maskrosbarn välkomnar flera av regeringens förslag, bland annat att socialnämnden ska bli skyldig att följa upp barn i sex månader efter att tvångsvården upphört. Däremot är vi kritiska till att regeringen inte lämnat ett lagförslag om att barnets bästa ska kunna vara helt avgörande vid beslut om att vården ska upphöra. Detta trots att hela utredningen och alla förslag sägs syfta just till att stärka principen kring barnets bästa.

Vi är besvikna över att utredningen inte valde att gå längre vad gäller att stärka barns rättigheter i förslagen. Vi möter dagligen barn som är placerade och vet att de här förändringarna inte är nog. Tyvärr visar förslagen på att föräldrars rätt till sina barn fortfarande får väga tyngre än barnets bästa, säger Sandra Patel Seropian, påverkanschef på Maskrosbarn.

Vi saknar helhetsperspektivet 

Vi önskar att regeringen hade tagit ett helhetsgrepp kring placeringsfrågan istället för att enbart fokusera på avslutning och uppföljning – vi saknar förslag kring hur hela placeringstiden kan göras tryggare och säkrare både för placerade barn och familjehem.

Varför har barn med erfarenhet av placering inte har blivit involverade innan eller under utredningen?

Maskrosbarn menar att barnens röster borde ha lyfts in tidigt i processen, helst redan när direktiven för utredningen skulle sättas. Det är under all kritik att barn och ungdomar med erfarenhet av placering inte har blivit involverade i utredningen eller ens tillfrågade om vilka frågor som faktiskt är viktiga för dem.

Vi på Maskrosbarn möter ofta barn som är placerade i familjehem och som varit i många olika processer. Flera av dem berättar hur deras röster inte räknas, hur deras placeringar präglas av oförutsägbarhet och att det slutliga målet nästan alltid är att de ska återförenas med sina biologiska föräldrar.

”Jag var väldigt orolig hela tiden, hade mycket ångest för det. För jag ville verkligen inte flytta tillbaka hem. Jag tycker att det är så konstigt, jag akutplacerades för det var jätteallvarligt och allt var kaos. Och ändå ska jag som barn slussas hem.” Ungdom hos Maskrosbarn

Hur ska vi kunna tillgodose barnets bästa om vi inte lyssnar på barnen själva och gör dem delaktiga i processer och beslut som gäller deras liv? 

Maskrosbarns alla synpunkter utvecklas i kommande remissvar.