ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Kom på läger du också!

Kom på läger du också!

Det har snart gått fem år sedan jag klickade mig in på Maskrosbarns hemsida för allra första gången. Jag minns det som om det vore igår.

Jag var ensam hemma och satt i min säng med datorn i knäet. Jag tog fram lappen min stödgruppsledare hade gett mig tidigare i veckan, i sökfältet bokstaverade jag; maskrosbarn.org. Ett klick senare hittade jag det jag letade efter – ”ansök till läger här”.

Som liten hade jag varit på läger förut, en veckas långt seglarläger. Jag var nio år gammal och det var första gången som jag skulle vara borta under så lång tid hemifrån. Som barn var jag väldigt rädd och otrygg, och det dröjde bara två dagar innan jag ringde gråtandes till min pappa, som på studs kom ut till mig på Norrbyskär där lägret var. Pappa övernattade resterande dagar så att jag skulle våga vara kvar.

Min älskade pappa, som alltid ställt upp för mig.

Mycket hade förändrats sen jag var nio år gammal. Den kvällen jag var inne på hemsidan bar jag en helt annan känsla, en känsla jag hade burit på så länge. Jag var inte längre liten och rädd, och jag ville inte längre vara hemma. Jag ville bort och jag längtade efter något jag kunde fly till, en plats där jag kunde få vara mig själv och bli sedd. Jag sökte efter någon som förstå mina upplevelser och känslor. Det jag sökte efter fanns inte i min omgivning.

Jag kunde aldrig ana i stunden när jag skickade iväg min ansökan att jag faktiskt skulle hitta det jag behövde. Det fanns där mitt framför mig den kvällen. Sommarläger på Maskrosbarn.

Jag trodde inte att jag skulle få komma med på sommarlägret. Jag tänkte att min ansökan inte var tillräckligt bra, kanske skulle jag ha beskrivit min situation mer utförligt. Som 14-åring präglade dessa osunda tankar mig konstant. Jag dög inte, det fanns andra som hade det värre än mig. Nervöst väntade jag på beskedet om jag skulle få komma med. Efter två veckor kom det där samtalet, jag skulle få åka. Jag kände mig plötsligt lycklig, jag hade något hoppfullt att se fram emot. Jag kanske skulle få ett bra sommarlov trots allt. Jag skulle få tio dagars semester från min vardag jag tampades med, vardagen som åt upp inifrån. Jag längtade så mycket.

10 juni 2010 satt jag och min vän Fanny på bussen till Gnarp. Vi var de första som kom till lägergården och vi möttes av tio övertaggade lägerledare som gav oss ett varmt välkomnande. Min nervositet släppte på bara några sekunder, jag minns att jag kände att det här skulle bli bra. Lägerperioden blev bättre än bra. Den var fantastisk.

På lägret fick jag träffa andra ungdomar som hade det som jag, som förstod precis vad jag menade utan att jag behövde beskriva det. Jag fick möta vuxna människor, som upplevt precis samma saker som vi ungdomar, och som visade för oss att det går att må bra, trots att man haft det svårt. Bara genom deras närvaro blev de mina största förebilder, mina förebilder som fick mig att förstå att jag kunde välja mitt eget liv, min egen framtid, och nå precis dit jag ville. Maskrosbarn har gett mig livsviktiga kunskaper och verktyg, tack vare Maskrosbarn har jag fått självinsikter och ett självförtroende jag aldrig trodde att jag kunde få. Framförallt har jag fått ett nätverk av fantastiska människor som än idag ger mig kraft till att fortsätta växa som människa.

Att åka på läger är ett av de viktigaste besluten jag någonsin fattat, och än idag kan jag titta tillbaka på den dagen jag satte mig på bussen och fyllas med stolthet. Jag är stolt över alla modiga ungdomar jag dagligen möter som vågar ta steget mot att må bättre.

Min resa genom Maskrosbarn har varit enormt betydelsefull för mig. Idag arbetar jag med mitt drömjobb dagligen, här på kontoret, och har den stora äran att få projektleda det nya lägerprojektet ”Helgläger”. Jag känner mig så tacksam över att få vara en del av den här uppstarten, för det var just på läger min resa började.

I början på december kommer vi ha det första Helglägret på Maskrosbarn. Helgläger innebär att vi kommer ha läger på helger, från fredag em. till söndag em. här i Stockholm. På varje helgläger kommer det vara mellan 10-14 ungdomar, både tjejer och killar, mellan åldrarna 13-18 år. Det kommer också vara fem ledare och några praktikanter på helgerna och precis som på sommarläger kommer vi hitta på roliga aktiviteter, ha arbetsgrupp och ledardejt. Att åka på läger på Maskrosbarn är inte bara roligt utan också givande! När jag åkte på läger fick jag för första gången känna en gemenskap jag aldrig känt tidigare och vara en del av ett sammanhang, och den känslan vill jag sprida till ännu fler Maskrosbarn!

Jag vet att det finns så många där ute som precis som jag, den kvällen för snart fem år sedan, söker efter stöd. Helgläger kan fylla den funktionen för just dig, eller kanske någon du känner!

Är du intresserad av att komma på helgläger så tveka inte att höra av dig till mig. Det kommer bli en upplevelse du kommer ha nytta av hela livet!

KRAM/ Jeanette

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här