ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Kom på läger du också!

Kom på läger du också!

Det har snart gått fem år sedan jag klickade mig in på Maskrosbarns hemsida för allra första gången. Jag minns det som om det vore igår.

Jag var ensam hemma och satt i min säng med datorn i knäet. Jag tog fram lappen min stödgruppsledare hade gett mig tidigare i veckan, i sökfältet bokstaverade jag; maskrosbarn.org. Ett klick senare hittade jag det jag letade efter – ”ansök till läger här”.

Som liten hade jag varit på läger förut, en veckas långt seglarläger. Jag var nio år gammal och det var första gången som jag skulle vara borta under så lång tid hemifrån. Som barn var jag väldigt rädd och otrygg, och det dröjde bara två dagar innan jag ringde gråtandes till min pappa, som på studs kom ut till mig på Norrbyskär där lägret var. Pappa övernattade resterande dagar så att jag skulle våga vara kvar.

Min älskade pappa, som alltid ställt upp för mig.

Mycket hade förändrats sen jag var nio år gammal. Den kvällen jag var inne på hemsidan bar jag en helt annan känsla, en känsla jag hade burit på så länge. Jag var inte längre liten och rädd, och jag ville inte längre vara hemma. Jag ville bort och jag längtade efter något jag kunde fly till, en plats där jag kunde få vara mig själv och bli sedd. Jag sökte efter någon som förstå mina upplevelser och känslor. Det jag sökte efter fanns inte i min omgivning.

Jag kunde aldrig ana i stunden när jag skickade iväg min ansökan att jag faktiskt skulle hitta det jag behövde. Det fanns där mitt framför mig den kvällen. Sommarläger på Maskrosbarn.

Jag trodde inte att jag skulle få komma med på sommarlägret. Jag tänkte att min ansökan inte var tillräckligt bra, kanske skulle jag ha beskrivit min situation mer utförligt. Som 14-åring präglade dessa osunda tankar mig konstant. Jag dög inte, det fanns andra som hade det värre än mig. Nervöst väntade jag på beskedet om jag skulle få komma med. Efter två veckor kom det där samtalet, jag skulle få åka. Jag kände mig plötsligt lycklig, jag hade något hoppfullt att se fram emot. Jag kanske skulle få ett bra sommarlov trots allt. Jag skulle få tio dagars semester från min vardag jag tampades med, vardagen som åt upp inifrån. Jag längtade så mycket.

10 juni 2010 satt jag och min vän Fanny på bussen till Gnarp. Vi var de första som kom till lägergården och vi möttes av tio övertaggade lägerledare som gav oss ett varmt välkomnande. Min nervositet släppte på bara några sekunder, jag minns att jag kände att det här skulle bli bra. Lägerperioden blev bättre än bra. Den var fantastisk.

På lägret fick jag träffa andra ungdomar som hade det som jag, som förstod precis vad jag menade utan att jag behövde beskriva det. Jag fick möta vuxna människor, som upplevt precis samma saker som vi ungdomar, och som visade för oss att det går att må bra, trots att man haft det svårt. Bara genom deras närvaro blev de mina största förebilder, mina förebilder som fick mig att förstå att jag kunde välja mitt eget liv, min egen framtid, och nå precis dit jag ville. Maskrosbarn har gett mig livsviktiga kunskaper och verktyg, tack vare Maskrosbarn har jag fått självinsikter och ett självförtroende jag aldrig trodde att jag kunde få. Framförallt har jag fått ett nätverk av fantastiska människor som än idag ger mig kraft till att fortsätta växa som människa.

Att åka på läger är ett av de viktigaste besluten jag någonsin fattat, och än idag kan jag titta tillbaka på den dagen jag satte mig på bussen och fyllas med stolthet. Jag är stolt över alla modiga ungdomar jag dagligen möter som vågar ta steget mot att må bättre.

Min resa genom Maskrosbarn har varit enormt betydelsefull för mig. Idag arbetar jag med mitt drömjobb dagligen, här på kontoret, och har den stora äran att få projektleda det nya lägerprojektet ”Helgläger”. Jag känner mig så tacksam över att få vara en del av den här uppstarten, för det var just på läger min resa började.

I början på december kommer vi ha det första Helglägret på Maskrosbarn. Helgläger innebär att vi kommer ha läger på helger, från fredag em. till söndag em. här i Stockholm. På varje helgläger kommer det vara mellan 10-14 ungdomar, både tjejer och killar, mellan åldrarna 13-18 år. Det kommer också vara fem ledare och några praktikanter på helgerna och precis som på sommarläger kommer vi hitta på roliga aktiviteter, ha arbetsgrupp och ledardejt. Att åka på läger på Maskrosbarn är inte bara roligt utan också givande! När jag åkte på läger fick jag för första gången känna en gemenskap jag aldrig känt tidigare och vara en del av ett sammanhang, och den känslan vill jag sprida till ännu fler Maskrosbarn!

Jag vet att det finns så många där ute som precis som jag, den kvällen för snart fem år sedan, söker efter stöd. Helgläger kan fylla den funktionen för just dig, eller kanske någon du känner!

Är du intresserad av att komma på helgläger så tveka inte att höra av dig till mig. Det kommer bli en upplevelse du kommer ha nytta av hela livet!

KRAM/ Jeanette

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här